Falkenbergs Golfklubb

E-post
info@falkenbergsgk.se
Hemsida
www.falkenbergsgk.se
Organisationsform
Golfklubb
Adress
Golfvägen 29
31170 Falkenberg
Årtal bildande
1949
Första ordförande
Sven J Lindahl
Årtal invigning
1949
Banarkitekter
Strannabackarna: Douglas Brassier
Skreabanorna: Rafael Sundblom, Nils Sköld, Jan Sederholm
Antal hål invigning
9
Antal hål idag
27 Fullängds hål (18 + 9 hålsbanor) + 5 hål på en korthålsbana
Antal medlemmar idag
1500
Bankaraktär
Skrea: Park- och skogsbana på väldränerad sandjord.
Redan sedan 1949 då Falkenbergs Golfklubb bildades har banan tillhört en av de mest uppskattade på Västkusten.

- Den ursprungliga banan låg inte där dagens bana är belägen utan vid det som i dag är industriområdet på Västra Gärdet i Falkenberg (Strannabackarna).

- 1961 invigdes en ny 9-hålsbana på nuvarande plats, Skrea

- 1968 byggdes banan ut till 18 hål och med ytterligare 9 hål 1985

- Senaste tillskottet på banan är en 5 håls korthålsbana som togs i drift 2010

Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att vid invigningen såväl 1969 som 1985 hade den mycket golfintresserade Prins Bertil lovat att närvara och inviga banorna. Dessvärre fick Prinsen förhinder båda dessa gånger men besökte trots detta klubben för spel vid ett flertal tillfällen.

Fakenbergs Golfklubb, 1949 - Nummer 33 på "Sverigelistan" över klubbar. Tankar på en golfbana i Falkenberg fick fart våren 1947 då Sven Lindahl från Göteborg anställdes som stadsingenjör och stadsarktitekt. Lindahl var själv golfare. Han hade blivit biten på golf under ett besök i Ljunghusen i början av 1940-talet och strax därefter gått in i Göteborgs Golf Klubb. Han menade nu att Falkenberg behövde en golfbana för att kunna bli en riktigt bra sommarstad. På Göteborgs Golf Klubb fanns då Douglas Brasier, på Lindahls begäran tog denne fram ett grundligt förslag till en 9-hålsbana. Ritningen är daterad July 1st, 1947. Området som de två herrarna hade i sikte var;Strannabackarna, norr om Ätrans mynning, en strandallmänning av liknande slag som de common links där de äldsta golfbanorna i Skottland lades ut; här betade böndernas kor och här hängde fiskarna sina nät på tork. Golfplanerna stötte dock på motstånd, men till slut löstes alla knutar. Parterna kunde samsas om utrymmet.

Ett femtiotal personer deltog i det möte som hölls den 4 april 1949 då Falkenbergs Golfklubb bildades och Sven Lindahl valdes till ordförande, varvschef Ture Andreasson till vice ordförande och hamnkapten Carl-Olof Holmström till sekreterare. Redan den 22 maj 1949 invigdes klubbens 9-hålsbana som till stor del anlagts enligt Brasiers förslag. En flack, öppen seasidebana där fyra hål löpte direkt intill stranden mot Kattegatt.

Men golfbanans framtidsutsikter blev snart dystra. Staden tryckte på och behövde marken till industritomter och en utbyggd soptipp. I oktober 1957 spelades den sista officella tävlingen på Strannabackarna. Istället fick Falkenbergs Golfklubb tillgång till ny mark vid Skrea backe, söder om stan. Där byggdes i etapper en helt annan typ av golfbana, en skogs- och parkbana med till slut 27 hål. Banarkitekter var i olika omgångar Rafael Sundblom, Nils Sköld och Jan Sederholm. Första nio stod klara 1961. När 18-hålsbanan invigdes 1968 följde en publik på mer än 500 personer matchen mellan svågrarana Sven Tumba och Claes Jöhncke och Halmstadspelarna Gunnar Carlander och PO Johansson."

NOT: Falkenbergs Golfklubb upptogs i Svenska Golfförbundet den 2 juli 1949.


Falkenbergs Golfklubb - Bansträckning förr och nu
1949 - Strannabackarna - den första banan vid havet

Falkenbergs Golfklubb bildades 1949 och under de första tio åren spelades golf på Strannabackarna, en niohålsbana nära havet norr om Ätrans mynning. Under 1950-talet började dock klubben se sig om efter mark att bygga en ny bana då det stod klart att staden skulle behöva delar av marken där banan låg.

1961 - Niohålsbanan – första banan i Skrea

1961 var det dags att flytta till området vid Skrea Backe där banan ligger idag. Nio hål lades ut i den mestadels skogklädda terrängen efter ritningar av Nils Sköld[1], Sveriges då meste banarkitekt. Fyra av hålen från den banan är faktiskt fortfarande i spel på samma plats[2], nämligen hål nr 4, nr 7 och nr 18 på 18-hålsslingan samt hål 1 på niohålsslingan.

För att föreställa sig hur banan spelades för nästan sextio år sedan får man komma ihåg att grästees var ytterst ovanliga i Sverige i början av 1960-talet. Man slog istället ut från mattor ungefär som på teknikbanan Pulsen, men av äldre modell förstås. Fairwaybevattning var också ett okänt begrepp och i somras var nog första gången som många av dagens golfare fick känna på riktigt sommartorra fairways i Hallands- eller Skånekommuner med tuffa bevattningsrestriktioner.

Om vi nu skulle försöka spela banan som den låg vid invigningen 1961 så får vi börja med ett par 4 på dagens driving range och slå utslaget i mitten (fairway var mycket smalare än dagens range) och inspelet mot dagens första tee där greenen låg. Därefter får vi gå till röd tee hål 1 och föreställa oss ett par 3 med flaggan på den lilla platån innan dagens första fairway början slutta utför på allvar. Därefter gick man upp i skogen till höger om dagens första fairway och slog ut på ett kort par 4, mot en green som ungefär vid dagens 3:e green. Efter att ha spelat dagens 4:a så går vi över och spelar 7:an, fast med de gamla utslagsplatserna så att hålet blir ett rakt par 5.

Därefter får vi pegga upp vid gångvägen mellan 7:an och 8:an och slå utslaget mot utkikstornet vid 9:ans tee och sedan spela resten av nian som en dubbel dogleg höger. Sen spelar vi 18:e som vårt sjunde hål följt av första hålet på niohålsslingan som alltså var dåvarande hål nr 8. Det nionde och sista hålet spelades uppför som ett par 4 på nuvarande övningsfältet från den tee man fortfarande kan se till vänster om första green på niohålsslingan och fram till den runda övningsgreenen.

1968 - Utbyggnad till 18 hål

1968 invigdes utbyggnaden till 18 hål, också ritad av Nils Sköld. Sträckningen följde i stort sett dagens 18-hålsbana med ett par undantag. Ronden startade med ett par 3 med tee på den lilla höjden man idag passerar på väg från klubbhuset till dagens första tee. Första green låg just hitom dagens första utslag. Därefter spelades dagens första hål som hål nr 2, par 4, men något kortare och framför allt smalare. Det tredje hålet var ett par 3-hål som spelades från nuvarande 2:ans tee till där nuvarande 3:ans green ligger. Sträckningen av hål 4, 5, 6 och 7 var i princip samma som idag, dock med delvis andra green- och teeplaceringar. Det 8:e hålet spelades också fortsättningsvis som ett par 5 i en halvblind dubbel dogleg höger från en tee belägen på gångvägen mellan 7:e green och dagens 8:e tee till dagens 9:e green Sträckningen därefter var dagens hål 10, 11, 12, 15, 16, 17, det sistnämnda dock som ett rakt par 5 , därefter spelades niohålsbanans 9:e som hål nr 15. Avslutningen var densamma som 1961-68, dvs dagens 18:e som hål nr 16, niohålsbanans första som nr 17 och det sista hålet spelat uppför dagens övningsfält, med flaggan på den runda övningsgreenen.

1985 – Utbyggnad till 27 hål – blå, röd och gul slinga

Trycket på banan ökade i takt med att golfen blev en folksport på 1980-talet, varför klubben bestämde att bygga ut med ytterligare nio hål, designade av Jan Sederholm. Man beslöt också att ha tre likvärdiga och alternerande niohålsslingor. Gul slinga motsvarades i princip av dagens niohålsbana, där det första och sista hålet togs från den tidigare banans 15:e och 17:e och de övriga hålen var nybyggda efter Sederholms design. Blå och röd slinga motsvaras på samma sätt i princip av dagens första och andra nio på 18-hålsbanan. På blå och röd slinga tillkom två nya hål vardera, dagens 2:a och 3:e samt 13:e och 14:e. Samtidigt försvann det tidigare tredje hålet och det tidigare 18:e blev övningsfält.

1999 – Dagens 18-hålsslinga

Konceptet med tre slingor behölls fram till 1999 då man beslöt att bygga om greenerna och skapa en permanent 18-hålsslinga med hjälp av banarkitekten Tommy Nordström. I samband med detta gjordes två ändringar på blå slinga: Det första hålet, som hade kortats av till par 3 för att skapa driving rangen lades igen i samband med att driving rangen byggdes ut för att hantera ökade slaglängder. Det tidigare andra hålet blev det första och gjordes också om från par 4 till par 5 samtidigt som fairway förlängdes och breddades. Yngre spelare som idag ser det som en tydlig birdiechans kan ha svårt att föreställa sig att det en gång legat ett hål på i princip samma plats, men med handicapindex 1. Den andra förändringen var att man eliminerade den säkerhetsrisk som utslaget på det dåvarande åttonde hålet utgjorde genom att skapa ett nytt par 3, det nuvarande åttonde. Resten av hålet blev dagens korta par 4 och att bygga utkikstornet fick bli lösningen för att hantera det blinda utslaget.

2005 – Senaste nytillskottet – hål 2 på niohålsbanan

Det senast helt nybyggda hålet är faktiskt hål nr 2 på niohålsbanan som kom till 2005. Det gamla andra hålet på niohålsslingan var också ett par 3 men med annan sträckning. Man slog ut från gamla 18:es tee över ettans green mot den green som idag används som extra övningsgreen till vänster om 3:ans utslag. Hålet innebar inte bara säkerhetsproblem utan var också med sina 164 meter från gul tee ett svårt hål för många spelare.

Träningsmöjligheter före 1968

Idag har Falkenberg förstklassiga träningsmöjligheter. För Olle Dahlgren, Falkenbergs förste elitspelare, som var junior på 1960-talet, var läget annorlunda. Det fanns ingen driving range och inget separat övningsområde, utan medlemmar som ville träna var hänvisade till att spela banan. Den som ändå ville nöta svingteknik fick stå till höger om dagens första green på niohålsbanan och slå bollar mot högerdelen av dagens fairway. Det är därför fairway är så bred där, det kanske är några som tänkt på men inte alla vet varför! Det fanns också tydliga lokala bestämmelser för vilken typ av övningsspel som var tillåtet på och vid greenerna på banan. Speltrycket var naturligtvis ett helt annat än idag, liksom kanske också träningsviljan.

Från seasidebana till skogsbana till parkbana.....till hedbana?

Det är inget tvivel om att de golfare som lärt sig spela golf vid havet på Strannabackarna på 1950-talet tyckte att de spelade på en skogsbana, speciellt efter utbyggnaden 1968. Många fairways var smalare än vad de är idag och möjligheterna att se från hål till hål mellan träden är en produkt av omfattande trädgallring de senaste trettio åren.

Idag ser Falkenberg i huvudsak ut som och sköts som en parkbana med gröna fairways och greener. Med sommaren 2018 i färskt minne kan det i framtiden kan det bli aktuellt att sköta banan med väsentligt mindre vattenmängder än idag. Följden skulle bli hårdare, gulbruna fairways med mera rull under torra somrar, ungefär som på Vallda utanför Kungsbacka, som beskriver sig som hedbana av brittisk modell. Med tanke på det förstklassiga underlag av sandbaserad jord som större delen av banan ligger på behöver det framtidsscenariet inte vara negativt även om skötselmetoder och grässorter skulle behöva förändras, kanske även medlemmarnas tålamod eftersom bollen inte alltid lär studsa dit man önskar....

För att föreställa sig hur banan spelades för nästan sextio år sedan får man komma ihåg att grästees var ytterst ovanliga i Sverige i början av 1960-talet. Man slog istället ut från mattor ungefär som på teknikbanan Pulsen, men av äldre modell förstås. Fairwaybevattning var också ett okänt begrepp och i somras var nog första gången som många av dagens golfare fick känna på riktigt sommartorra fairways i Hallands- eller Skånekommuner med tuffa bevattningsrestriktioner.

Om vi nu skulle försöka spela banan som den låg vid invigningen 1961 så får vi börja med ett par 4 på dagens driving range och slå utslaget i mitten (fairway var mycket smalare än dagens range) och inspelet mot dagens första tee där greenen låg. Därefter får vi gå till röd tee hål 1 och föreställa oss ett par 3 med flaggan på den lilla platån innan dagens första fairway början slutta utför på allvar. Därefter gick man upp i skogen till höger om dagens första fairway och slog ut på ett kort par 4, mot en green som ungefär vid dagens 3:e green. Efter att ha spelat dagens 4:a så går vi över och spelar 7:an, fast med de gamla utslagsplatserna så att hålet blir ett rakt par 5.

Därefter får vi pegga upp vid gångvägen mellan 7:an och 8:an och slå utslaget mot utkikstornet vid 9:ans tee och sedan spela resten av nian som en dubbel dogleg höger. Sen spelar vi 18:e som vårt sjunde hål följt av första hålet på niohålsslingan som alltså var dåvarande hål nr 8. Det nionde och sista hålet spelades uppför som ett par 4 på nuvarande övningsfältet från den tee man fortfarande kan se till vänster om första green på niohålsslingan och fram till den runda övningsgreenen.

1968 - Utbyggnad till 18 hål

1968 invigdes utbyggnaden till 18 hål, också ritad av Nils Sköld. Sträckningen följde i stort sett dagens 18-hålsbana med ett par undantag. Ronden startade med ett par 3 med tee på den lilla höjden man idag passerar på väg från klubbhuset till dagens första tee. Första green låg just hitom dagens första utslag. Därefter spelades dagens första hål som hål nr 2, par 4, men något kortare och framför allt smalare. Det tredje hålet var ett par 3-hål som spelades från nuvarande 2:ans tee till där nuvarande 3:ans green ligger. Sträckningen av hål 4, 5, 6 och 7 var i princip samma som idag, dock med delvis andra green- och teeplaceringar. Det 8:e hålet spelades också fortsättningsvis som ett par 5 i en halvblind dubbel dogleg höger från en tee belägen på gångvägen mellan 7:e green och dagens 8:e tee till dagens 9:e green Sträckningen därefter var dagens hål 10, 11, 12, 15, 16, 17, det sistnämnda dock som ett rakt par 5 , därefter spelades niohålsbanans 9:e som hål nr 15. Avslutningen var densamma som 1961-68, dvs dagens 18:e som hål nr 16, niohålsbanans första som nr 17 och det sista hålet spelat uppför dagens övningsfält, med flaggan på den runda övningsgreenen.

1985 – Utbyggnad till 27 hål – blå, röd och gul slinga

Trycket på banan ökade i takt med att golfen blev en folksport på 1980-talet, varför klubben bestämde att bygga ut med ytterligare nio hål, designade av Jan Sederholm. Man beslöt också att ha tre likvärdiga och alternerande niohålsslingor. Gul slinga motsvarades i princip av dagens niohålsbana, där det första och sista hålet togs från den tidigare banans 15:e och 17:e och de övriga hålen var nybyggda efter Sederholms design. Blå och röd slinga motsvaras på samma sätt i princip av dagens första och andra nio på 18-hålsbanan. På blå och röd slinga tillkom två nya hål vardera, dagens 2:a och 3:e samt 13:e och 14:e. Samtidigt försvann det tidigare tredje hålet och det tidigare 18:e blev övningsfält.

1999 – Dagens 18-hålsslinga

Konceptet med tre slingor behölls fram till 1999 då man beslöt att bygga om greenerna och skapa en permanent 18-hålsslinga med hjälp av banarkitekten Tommy Nordström. I samband med detta gjordes två ändringar på blå slinga: Det första hålet, som hade kortats av till par 3 för att skapa driving rangen lades igen i samband med att driving rangen byggdes ut för att hantera ökade slaglängder. Det tidigare andra hålet blev det första och gjordes också om från par 4 till par 5 samtidigt som fairway förlängdes och breddades. Yngre spelare som idag ser det som en tydlig birdiechans kan ha svårt att föreställa sig att det en gång legat ett hål på i princip samma plats, men med handicapindex 1. Den andra förändringen var att man eliminerade den säkerhetsrisk som utslaget på det dåvarande åttonde hålet utgjorde genom att skapa ett nytt par 3, det nuvarande åttonde. Resten av hålet blev dagens korta par 4 och att bygga utkikstornet fick bli lösningen för att hantera det blinda utslaget.

2005 – Senaste nytillskottet – hål 2 på niohålsbanan

Det senast helt nybyggda hålet är faktiskt hål nr 2 på niohålsbanan som kom till 2005. Det gamla andra hålet på niohålsslingan var också ett par 3 men med annan sträckning. Man slog ut från gamla 18:es tee över ettans green mot den green som idag används som extra övningsgreen till vänster om 3:ans utslag. Hålet innebar inte bara säkerhetsproblem utan var också med sina 164 meter från gul tee ett svårt hål för många spelare.

Hur banan spelas idag i förhållande till ursprunget

För att föreställa sig hur banan spelades för nästan sextio år sedan får man komma ihåg att grästees var ytterst ovanliga i Sverige i början av 1960-talet. Man slog istället ut från mattor ungefär som på teknikbanan Pulsen, men av äldre modell förstås. Fairwaybevattning var också ett okänt begrepp och i somras var nog första gången som många av dagens golfare fick känna på riktigt sommartorra fairways i Hallands- eller Skånekommuner med tuffa bevattningsrestriktioner.

Om vi nu skulle försöka spela banan som den låg vid invigningen 1961 så får vi börja med ett par 4 på dagens driving range och slå utslaget i mitten (fairway var mycket smalare än dagens range) och inspelet mot dagens första tee där greenen låg. Därefter får vi gå till röd tee hål 1 och föreställa oss ett par 3 med flaggan på den lilla platån innan dagens första fairway början slutta utför på allvar. Därefter gick man upp i skogen till höger om dagens första fairway och slog ut på ett kort par 4, mot en green som ungefär vid dagens 3:e green. Efter att ha spelat dagens 4:a så går vi över och spelar 7:an, fast med de gamla utslagsplatserna så att hålet blir ett rakt par 5.

Därefter får vi pegga upp vid gångvägen mellan 7:an och 8:an och slå utslaget mot utkikstornet vid 9:ans tee och sedan spela resten av nian som en dubbel dogleg höger. Sen spelar vi 18:e som vårt sjunde hål följt av första hålet på niohålsslingan som alltså var dåvarande hål nr 8. Det nionde och sista hålet spelades uppför som ett par 4 på nuvarande övningsfältet från den tee man fortfarande kan se till vänster om första green på niohålsslingan och fram till den runda övningsgreenen.

1968 - Utbyggnad till 18 hål

1968 invigdes utbyggnaden till 18 hål, också ritad av Nils Sköld. Sträckningen följde i stort sett dagens 18-hålsbana med ett par undantag. Ronden startade med ett par 3 med tee på den lilla höjden man idag passerar på väg från klubbhuset till dagens första tee. Första green låg just hitom dagens första utslag. Därefter spelades dagens första hål som hål nr 2, par 4, men något kortare och framför allt smalare. Det tredje hålet var ett par 3-hål som spelades från nuvarande 2:ans tee till där nuvarande 3:ans green ligger. Sträckningen av hål 4, 5, 6 och 7 var i princip samma som idag, dock med delvis andra green- och teeplaceringar. Det 8:e hålet spelades också fortsättningsvis som ett par 5 i en halvblind dubbel dogleg höger från en tee belägen på gångvägen mellan 7:e green och dagens 8:e tee till dagens 9:e green Sträckningen därefter var dagens hål 10, 11, 12, 15, 16, 17, det sistnämnda dock som ett rakt par 5 , därefter spelades niohålsbanans 9:e som hål nr 15. Avslutningen var densamma som 1961-68, dvs dagens 18:e som hål nr 16, niohålsbanans första som nr 17 och det sista hålet spelat uppför dagens övningsfält, med flaggan på den runda övningsgreenen.

1985 – Utbyggnad till 27 hål – blå, röd och gul slinga

Trycket på banan ökade i takt med att golfen blev en folksport på 1980-talet, varför klubben bestämde att bygga ut med ytterligare nio hål, designade av Jan Sederholm. Man beslöt också att ha tre likvärdiga och alternerande niohålsslingor. Gul slinga motsvarades i princip av dagens niohålsbana, där det första och sista hålet togs från den tidigare banans 15:e och 17:e och de övriga hålen var nybyggda efter Sederholms design. Blå och röd slinga motsvaras på samma sätt i princip av dagens första och andra nio på 18-hålsbanan. På blå och röd slinga tillkom två nya hål vardera, dagens 2:a och 3:e samt 13:e och 14:e. Samtidigt försvann det tidigare tredje hålet och det tidigare 18:e blev övningsfält.

1999 – Dagens 18-hålsslinga

Konceptet med tre slingor behölls fram till 1999 då man beslöt att bygga om greenerna och skapa en permanent 18-hålsslinga med hjälp av banarkitekten Tommy Nordström. I samband med detta gjordes två ändringar på blå slinga: Det första hålet, som hade kortats av till par 3 för att skapa driving rangen lades igen i samband med att driving rangen byggdes ut för att hantera ökade slaglängder. Det tidigare andra hålet blev det första och gjordes också om från par 4 till par 5 samtidigt som fairway förlängdes och breddades. Yngre spelare som idag ser det som en tydlig birdiechans kan ha svårt att föreställa sig att det en gång legat ett hål på i princip samma plats, men med handicapindex 1. Den andra förändringen var att man eliminerade den säkerhetsrisk som utslaget på det dåvarande åttonde hålet utgjorde genom att skapa ett nytt par 3, det nuvarande åttonde. Resten av hålet blev dagens korta par 4 och att bygga utkikstornet fick bli lösningen för att hantera det blinda utslaget.

2005 – Senaste nytillskottet – hål 2 på niohålsbanan

Det senast helt nybyggda hålet är faktiskt hål nr 2 på niohålsbanan som kom till 2005. Det gamla andra hålet på niohålsslingan var också ett par 3 men med annan sträckning. Man slog ut från gamla 18:es tee över ettans green mot den green som idag används som extra övningsgreen till vänster om 3:ans utslag. Hålet innebar inte bara säkerhetsproblem utan var också med sina 164 meter från gul tee ett svårt hål för många spelare.


[1] Nils Sköld tog över Rafael Sundbloms verksamhet efter dennes död 1958. Rafael Sundblom listas ibland som en av klubbens arkitekter. Oklart om detta gäller den första banan vid havet eller någon tidig skiss på niohålsbanan i Skrea.

[2] Tee-, green- och bunkerplaceringar är ändrade en eller flera gånger och vattenhindret tvärs över 4:an har tillkommit på senare år, så vi spelar naturligtvis inte exakt samma hål som 1961.
Klubbhus vid Strannabackarna, ca 1950
Hål 4, 18-hålsbanan, 2023